Jag gick på den upplysta grusvägen påväg hem från bussen. Plötsligt hör jag ett ljud. Jag fortsätter gå för att se om jag kan komma närmare ljudet, då ser jag ute i dammen på höger sida två svanar som simmar i solnedgången. Shit vad vackert tänker jag och tar fram min kamera som jag har i ryggsäcken. Men när väl kameran kom fram och jag försökte ta mig närmare så simmade svanarna iväg så dom var för långt borta för att jag skulle kunna få dom skarpa på min bild.  
Jag suckade, men försökte endå göra det bästa av situationen så jag försökte trycka sidan på kameran mot trädet som stod bredvid mig för att agera som någorlunda stativ. Resultatet blev inte knivskarpt men det fick duga tänkte jag, jag ville endå bara dokumentera den uppfyllande känslan som fyllde mig när jag stod där i mörkret helt ensam och lyssnade på svan kören, det lät så underbart. Hela stämmningen var så fridfull på något sätt så jag hade gärna stannat där en evighet kändes det som.

Det blev mörkare och mörkare och tillslut påminde kylan mig om att det var dags att fortsätta min färd hemmåt. Men jag tänkte för mig själv, hit ska jag komma tillbaka någon sen sommar kväll och hoppas jag får samma känsla igen.  
 

Underbart var det! 
Svanarna syns i bilden som två mörka fläckar längst bort.